Romeo & Julia

 Jag har läst boken Romeo & Julia som är skriven av William Shakespeare. Boken handlar om en kille vid namn Romeo Montecchio och en tjej vid namn Julia Capelletti. De lever i en liten stad i Italien som heter Verona. Romeos familj och Julias familj har i många århundrande bråkat med varandra.

Familjen Capelletti skulle ha en maskeradfest och bjöd in alla fina familjer från staden. Romeo kom till festen och såg en vacker ung tjej som han direkt blev förälskad i, och den här tjejen var Julia. När Julia fick syn på Romeo blev hon lika kär i honom. Romeo och Julia kunde inte glömma varandra, så därför bestämde de sig för att gifta sig i hemlighet.

Romeo förändras inte under bokens gång, men det gör Julia. Julia går från att vara en glad tjej till en ledsen och deprimerad tjej. En av anledningarna till varför Julia mår så dåligt är därför att hon ska bli bortgift mot sin vilja eftersom hon fortfarande är gift med Romeo. Boken är skriven under renässansen, men den är inte skriven på det sätt som man skulle skriva under den tiden. Boken har tre teman, första är det kärleken mellan Romeo och Julia, det andra är bråket mellan släkterna, och till sist döden eftersom många dör under bråket och kärleksparet tar självmord. Det som jag fastnade för var att Willam Shakespeare slutade skolan när han var 11 år och jobbade efter det som lärare, och att han skrev många böcker i olika genre. Den här berättelsen skulle kunna utspela sig i nutid. Då var det föräldrarna som bestämde vem du skulle gifta dig med, och det finns några föräldrar som bestämer det nu också. 

Hamlet

Jag har läst boken/pjäsen ”Hamlet” som är skriven av William Shakespeare. Själva historien handlar om att prins Hamlets far har dött, sonen till kungen av Danmark. Faderns bror Claudius har blivit kung då han genast efteråt hans död gift sig med Hamlets moder Gertrud. Hamlet blir rasande över att hans moder inte kan vänta längre med att gifta sig och ifrågasätter hennes kärlek till hans far. Hamlet hatar även att hans styvfader inte sörjer hans riktiga fars död. Hatet växer på ytterligare då han får veta att av hans faders vålnad att hans far blivit mördad av farbrodern. Hämnden är oundviklig, både för Danmarks ära och hans egna personliga behov. Men eftersom han vet att finns förrädare och korrupt bland hovet måste Hamlet spela en roll för att inte väcka misstänksamhet om sina hämndplaner. Hamlet beslutar sig för att spela galen och berättar detta endast för sina trognaste vänner.

Pjäsen är skriven under epoken renässansen och den är faktist väldigt typisk just denna epok. William Shakespeare är faktist en av de mest kända dramatikerna genom tiderna, hans verk, t.ex. Hamlet, blev en stor succé runt hela världen, och är fortfarande väldigt känd. Han är väldigt känd för att skriva tragedier och komedier, som det mesta i renässansen skrevs som. För det är mycket känslor som utspelar sig

Jag tycker det har varit svårt att läsa igenom den här boken/pjäsen, med tanke på att det inte direkt är som att läsa en vanlig bok. Man måste förstå hur just han skriver sina pjäser innan man egentligen ska kunna förstå det man läser. Jag var tvungen att läsa informations böcker om hur man skulle läsa pjäser, med tanke på att jag aldrig har läst en pjäs förut. Men jag tycker själva pjäsen är väldigt bra, tar man sig tid att ta reda på hur man ska läsa pjäserna så är denna riktigt läsvärd.

Candide

Handling: Jag har läst en bok som heter Candide. Boken handlar om Candide som växer upp i ett slott i westfalen . Han blir kär i baronens dotter som heter k unigunda som är en vacker flicka. När baronen märker att Candide är kär i den vackra Kunigunda så blir han utsparkad ur slottet och hamnar i den bulgariska krigsmakten. Senare blir han också utsparkad ur den bulgariska krigsmakten. I slottet där Candide växte upp hade han ofta sällskap med en filosof som heter Pangloss. En dag möts Candide och Pangloss på gatan och han berättar att Kunigunda har blivit mördad. Det visar sig sen att det inte var sant. Boken handlar mycket om Candide, Kunigunda och Pangloss. Boken handlar också om hans resa runt om i världen och hur han letar efter den vackra Kunigunda.

Åsikter: Jag tycker att boken var svår att förstå, för att den har ett gammalt språk och uttryck som jag inte är van vid. Boken är massa små kapitel och det är svårt att fastna för boken på grund av att kapitlerna är så korta. Jag tycker att boken inte var så bra och den var inte så interessant heller. Jag är ju ingen flitig läsare precis men den här boken var nog en av dom tråkigaste böcker jag har läst. Boken var inte intressant för att den är så gammaldags och det gjorde att jag inte blev instresserad av boken.

Oj...

...vad många intressanta och välskrivna bokanalyser flera av er publicerat - bravo! De analyser som mejlats till mig har jag också läst och kommer publiceras i veckan. Hoppas ni är peppade inför nästa uppgift; filmtrailer!

/ nöjd svensklärare

Bokanalys- Robinson Crusoe

Jag har läst boken Robinson Crusoe som författaren Daniel Defoe skrev under upplysningstiden.

Efter ett skeppsbrott är Robinson den enda överlevande och tvingas då klara sig själv på en obebodd ö. Så den här boken handlar om Robinson och hans tid på ön, hur han överlever och hittar på nya uppfinningar hela tiden. Han är en typisk icke bonde som inte vet vad han ska göra så han använder fantasin och efter några misslyckandes klarar han av sakerna. Han är envis och ger inte upp och det gör att det blir lättare för honom att överleva på ön.

Robinson har förändrats enormt mycket igenom boken, i början visste han inte så mycket om hur han skulle överleva. Igenom hela boken har han växt. Han har blivit mer kunnig om hur han kan göra saker, helt enkelt hur han skulle överleva. Han har blivit mycket uppfinningsrik genom åren.

Boken är en typisk upplysningsbok för boken handlar bara om att man kan klara sig själv, att man inte behöver hjälp av någon annan eller gud. Robinson är därför typisk för upplysningen för han är uppfinningsrik och han klarar sig själv utan någon annan hjälp.

Själv tycker jag att boken kan vara lite långtråkig, för att: när han kom till ön berättade Robinson vad han gjorde varje dag (som är vanligt). Men en bit in i boken börjar han skriva en dagbok och då upprepar han det mesta igen. Det är det som gör att boken blir lite tråkig att läsa, att man läser om rätt långa bitar av boken. Men över huvudtaget var boken ändå rätt okej för att man fick en inblick om hur det skulle kunna vara, inte för jag direkt skulle tro att det kommer att hända mig.

Bokanalys Singoalla

I boken får man följa Riddaren Erland och flickan Singoalla. De möts första gången vid en bäck där Erland stannade till efter en jakt med sina hundar. Ena hunden gör ett anfall mot Singoalla men innan Erland hinner reagera har Singoalla redan dödat hunden med en kniv. Erland blir förälskad på en gång i flickan. Men Singoalla har inga känslor för honom. Under natten kände Erland igen sin älskade Singoalla, men under dagen så var hon som främmande för honom.

Jag tycker boken var svår att förstå. Jag ser inte den röda tråden mellan kapitlen, det är nytt kapitel efter bara några sidor och det byts händelse efter varje kapitel. Då blir det rätt rörigt och svårt att se sammanhanget. Ibland kommer det lite knepiga ord bland meningarna. Författaren skriver också ¨hundarne¨ istället för hundarna. Meningarna tycker inte jag är riktigt sammanhängande heller. Utdraget ur boken:  ¨Men när riddaren, som ofta hände, tog sin son, den lille Erland, i famn, lät honom rida på sitt knä eller smekte och kysste honom då kvävde sorgbarn snyftningar men lät tårar rinna, ty tårar höras icke, och mörkt var hörnet, där sorgbarn satt.¨  

Meningarna i texten är väldigt långa och det är mycket kommatecken i meningarna. Det beskrivs inte så mycket i texterna utan allt är väldigt kortfattat. 

Författaren skriver i den här boken inte så typiskt för modernismen, det skulle vara mycket om framtiden och att utveckla saker. Författarna ville ha ett nytt och enklare sett att uttrycka sig på, men enkelt tycker jag inte att han har uttryckt sig på. Viktor Rydberg som författaren heter kanske har enklare böcker som är mer typiska för modernismen men just Singoalla tycker jag inte är det. För personer som är vana att läsa böcker är nog den här boken ingen match för, men jag har aldrig läst en bok frivilligt och är inte van och då blir den lite svår att förstå. Sen har den ju gamla uttryck som jag inte förstår.

Planering samt uppgift 5 - filmtrailer

Japp, det är dags för uppgift 5 - att ensam eller i par (välj då en av era böcker) göra en filmtrailer på er bok. Jag kommer under veckan ge mer information och visa exempel på hur ni kan göra. Tanken är att ni på ett intresseväckande sätt med hjälp av foto/film, ljud och text ska presentera er klassikerbok för övriga klassen.

Till er hjälp kan ni använda er av bland annat filmredigeringsprogram som Imovie (men det kostar att ladda ner, så det är valfritt. Det finns andra gratisalternativ), windows movie maker m.fl.  Ni har säkert själva många idéer om hur och med vilka program ni kan lösa denna uppgift, så tipsa varandra!

Planering
v.12
måndag: introduktion av filmuppgift, samt i era litteraturgrupper kort presentera era böcker utifrån er publicerade bokanalys
tisdag: ingen lektion pga NP i No
onsdag: litteraturprov i grupp samt arbeta med filmtrailer

v.14
måndag: påsklov
tisdag: studiedag
onsdag: arbeta med filmtrailer

v. 15
måndag: arbeta med filmtrailer
tisdag:arbeta med filmtrailer
onsdag: visa filmtrailer inför klassen

Vecka 16-18 kommer vi arbeta med ett lyriktema...

//Linda

Bokanalys - Thérèse Raquin

Jag har läst boken Thérèse Raquin som är skriven av Émile Zola år 1867. Boken handlar om den unga kvinnan Thérèse, som växte upp med sin faster madame Raquin och ständigt sjuke kusin Camille. Det blev en uppväxt där Thérèse tvingades att hålla sin personlighet i styr och istället formas till en stel, tyst och nästintill livlös människa. Madame Raquin bävade för den dag hon skulle dö och lämna sin son ensam och sjuk. Därför bestämde hon att Thérèse skulle bli en god sköterska åt Camille, när hon själv inte fanns kvar. Kort sagt gifte sig Thérèse och Camille i ett äktenskap som redan från början var dömt att misslyckas. De hade nämligen växt upp i samma febriga, gråa ursäkt till liv utan ens någon syskonkärlek mellan varandra. En dag packade familjen ihop sina saker och flyttade till Paris där madame Raquin öppnade en sybutik. I Paris träffade Camille sin barndomsvän, Laurent, som kom att bli dem en trogen gäst. Thérèse drogs till Laurent som en nattfjäril dras till ljus och spänningen mellan dem blev till en passionerad otrohetsromans. För att få ha varandra för sig själva såg de bara en rimlig utväg – att få väck Camille. Thérèse och Laurent mördade därför Camille genom att kasta honom i floden Seine. Men detta försämrade bara parets relation. De levde nu sina liv genomsyrade med ständig ångest, depression, paranoia och hallucinationer av Camille. Så småningom avskydde paret varandra så mycket att båda bestämde sig för att mörda den andre. Boken slutade med att båda två dog i ett gemensamt självmord.

Enligt mig är det Thérèse som är huvudpersonen i boken. Inte bara för att det är hennes namn som är titeln på boken, men även att det är hon som är den såkallade röda tråden i boken. Jag tror att Thérèse var född på fel tid; en tid där man inte själv fick välja vad, eller vem, man ville. Hon kändes vilsen i sig själv, levandes ett liv hon inte passade in i. Det var som att under den strama, likgiltliga ytan väntade en annan Thérèse på att bryta sig loss. Under bokens gång bryter faktiskt den nya Thérèse sig loss mer och mer, dock inte på ett särskilt bra sätt.

Thérèse Raquin var intressant att läsa. Vissa delar var gäspframkallande, men turligt nog vägdes dessa upp av bokens spännande delar. Det är inte konstigt att Émile kallades för naturalismens fader, då Thérèse Raquin förkroppsligar naturalismens alla kännetecknen. Det allra mesta beskrevs in i minsta detalj, vilket ibland kunde vara lite irriterande. Skillnaden mot dagens böcker tyckte jag främst var den otroligt lilla mängd dialog boken innehöll; jag skulle nog kunna räkna på min ena hand de gånger de faktiskt förde en dialog. Något som slog mig när jag läste boken var att den är ett slags triangeldrama; något som vi även nuförtiden visar stort intresse för (ta bara moderna verk som The Twilight Saga eller The Vampire Diaries som exempel). När Thérèse Raquin utgavs, blev det en skandal - folket rasade. Jag tror att den faktorn bidrog till att boken blivit en klassiker. Ofta är det kontroversiella saker som får uppmärksamhet, och övertygar människor. Thérèse Raquin övertygade iallafall mig.

Bokananalys - Processen av Franz Kafka

Jag har läst boken Processen av Franz Kafka. Boken skrevs under början av 1900-talet. Huvudpersonen är Joseph K., som blir häktad utan att ens få veta varför. Boken skildrar hans rättsprocess och följer den fram till slutet.  Utan att veta vad det egentligen handlar om, börjar K. kämpa för sin frihet och rätt, en kamp mot de högre makterna.

Då boken är skriven för nästan hundra år sedan, är språket mycket olikt det vi använder idag. Uppställningen av språket känns annorlunda, men översatta texter ser ofta annorlunda ut om man jämför med en text på originalspråk.

Det största problemet jag hade med boken, var att förstå huvudpersonen. Ofta skildras huvudpersonen på ett sätt som ska få läsaren att sympatisera med den. Så är det inte i det här fallet, åtminstone inte vad jag kan se. Att förstå känslorna K. har tycker jag är svårt. Ofta kan man läsa att Kafkas karaktärer tänker logiskt. Det kan i viss mån vara sant. Men i huvudpersonens handlingar finns ofta irrationella känslor. Vad jag förstår, styrs han lika mycket av ilska och svartsjuka, som av logiskt och rationellt tänkande. Det var därför jag ofta fick problem med huvudpersonen; de dåliga känslorna visas mest.

Många av Kafkas texter gavs inte ut förrän efter hans död, vilket antagligen är varför boken känns lite oarbetad, ofta mer som ett utkast än en verkligt bearbetad text. Boken skrevs aldrig riktigt färdig, det finns kapitel som inte ens har ett riktigt slut. På många ställen är boken skriven på ett sätt som är tvärt emot alla de regler för språket som jag lärt mig. Det som är svårt att veta när något verkar fel, är att veta var felet ligger. Kanske är det konstiga inte i själva boken, utan översättningen. Eller så är det helt enkelt att boken är från en annan tid, och därför inte alltid verkar logisk för mig.

Boken är inte typisk för modernismen, men det finns ändå många drag som är typiska för epoken. Handlingen har en balans mellan verklighet och fantasi. Tankar och känslor blir tydligare desto längre man läser. Framåt slutet får läsaren en större insikt i huvudpersonens tankar än vad som kändes troligt i början av boken.

Att säga vad jag tycker om boken är svårt, det är olika från sida till sida. Min känsla är varierande; vissa stycken är fängslande, medan det på andra ställen kan finnas mycket som inte känns så meningsfullt. Ibland förklaras saker både långt och utförligt, som om det är nödvändigt för att förstå historien. Ändå finner jag ofta de långa förklaringarna oviktiga för den fortsatta utvecklingen. Det inte förrän fram mot slutet jag verkligen fastnade i den. Då började dialogerna bli fler och intressantare. Den röda tråden i boken är klar, men ändå blev jag ofta förvirrad. Ibland kändes det som text uteblivit och budskapet kändes skiftande. Jag kan inte säkert säga vad budskapet är, eller om jag verkligen förstått det. Överlag finns det ändå, till slut, något som gör att det känns meningsfullt att ha läst den.

Bokanalys - Fredmans Epistlar/Sånger

Jag kan nog inte säga att jag läst en bok utan snarare visor och dikter. Fredmans Epistlar och Fredmans Sånger är Carl Michael Bellmans största och mest kända verk. Dom innehåller mängder med visor och dikter. Boken har väl ingen direkt handling men om man läser de flesta visor ser man att Bellman var ett lyriskt geni med tanke på dom är väldigt konstiga men ändå ihop sammanhängande visorna. Bellman började som en religös diktare och gjorde från början väldigt måna parodier på gamla testamentet.

Enligt mig tycker jag att Bellman skrev ganska olikt upplysningstiden. Han skrev att man skulle vara fri och ha kul medans man lever men upplysningstiden handlade handlade mer om frihet mot kyrkan och maktens förtryck över människan. Bellman hade principen av upplysningstiden men skrev om helt andra saker. Hans skrev om att man ska leva efter den grekiska guden Bacchus (gud av vin). Äta och dricka och ha sin flicka glömma vardagen för stundens glädje var mer eller mindre hans motto.

Boken eller vad man ska kalla det, var enligt mig mycket konstig eftersom den inte hade nån direkt handling utan var bara full av visor osv. Annars så tycker jag att det var smått roligt att läsa dom väldigt detaljerade fester han skrev om i Fredmans Epistlar. Bellman som person är mycket intressant och utan honom hade nog den svenska litteraturen sett mycket annorlunda ut idag.

Bokanalys- Övertalning

Jag har läst boken ”Övertalning” av Jane Austen. Huvudpersonen i boken är Anne Elliot. Hon var tidigare förlovad med Frederick Wensworth men hon övertalades av sin mors väninna att bryta förlovningen. Nu 8 år senare möts de igen när familjen Elliot tvingas hyra ut sitt familjegods på grund av ekonomiska själ. Av en slump hyr Fredericks svåger och syster det gamla godset. Trots att det gått många år sedan de senast möttes inser Anne att hon fortfarande har känslor för Frederick kvar.

Det märks att boken är skriven på 1800-talet. Egentligen så tycker jag inte att orden och språket är så svårt att förstå. Däremot är helheten väldigt luddig. Det känns inte som det finns någon röd tråd och i så fall är den omöjlig att följa. Boken känns väldigt rörig och det känns som handlingen hoppar. Man har ingen koll på var de befinner sig. Relationerna mellan alla karaktärer är också svåra att hålla koll på eftersom det finns så många olika karaktärer. Det känns som det är namn överallt och det är svårt att förstå vem som egentligen är huvudpersonen. Miljö- och personbeskrivningar är det få av. Det gör att det är svårt att få en bild av hur personerna är. Vanligtvis när jag läser böcker brukar jag se handlingen framför mig när jag läser. Min egen tolkning spelas som en film i huvudet. När jag läste denna bok fick jag inte den känslan. Däremot gör namnen på alla karaktärer och platser att jag får en bild av hur det såg under den tiden och i den miljön som boken utspelar sig i. Jag får bilden av ett gammaldags England. Jag kopplar det till tv-serien Downton Abbey trots att jag varken sett mycket av serien och att den utspelar sig under ett annat sekel och i en annan samhällsklass.

Jane Austen var verksam under romantiken och tillhör därför den epoken. Många anser att hennes böcker mer tillhör realismen. Det håller jag till viss del med om. I alla fall denna bok. Jag skulle säga att den är en blandning mellan romantisk och realistisk. Typiskt för romantiken är skräck, fantasi och historia vilket denna bok inte innehåller alls. Det beskrivs heller inte så mycket känslor även fast det säkert finns där. Det är ju trots allt en bok om kärlek. Samhället och miljön beskrivs som under realismen. Boken är verklighetstrogen och skriven efter egna erfarenheter. Den visar verkligheten och att en familj av relativt hög klass kan ha ekonomiproblem.

Jag tycker inte att boken har något klart och tydligt budskap. Men den handlar om en kärlekshistoria där man skulle kunna säga att äkta kärlek aldrig dör ut. Man ska inte låta någon annan person bestämma över ett förhållande. Ingen annan ska hindra kärleken. 

Jag skulle inte rekommendera att läsa boken om du inte är van vid att läsa gamla böcker. När man inte förstår blir boken lite långtråkig och rörig. Förstår man däremot boken tror jag faktiskt att den skulle vara ganska bra.

Gösta Berlings saga

Jag har läst Gösta Berlings saga som är skriven av Selma Lagerlöf. 

Boken handlar om många olika personer och även om djävulen själv. Huvudpersonen som är en försupen präst son heter Gösta Berling och boken handlar mer eller mindre om hans liv, därav namnet på boken. 

Boken börjar med att han försöker ta livet av sig för att han har förlorat sin hustru men Majorskan på Ekeby räddar honom. 

Efter det så återgick Gösta till att bli kavaljer på Ekeby slott och där träffade han grevinnan Elisabet. Lite senare i boken får man reda på att Gösta och Elisabet gifter sig och får barn. 

Jag tycker inte att Selma Lagerlöf skrev som den epok som var just då (modernismen) utan  jag tycker att hon skrev som man gjorde under romantiken.  Varför jag tycker så är för att under romantiken så skrev man mycket om skräck och mystik men det var även starka känslor. 

Mina åsikter om boken är att den är sådär, det var alldeles för många "halv huvudpersoner" så det gjorde boken väldigt virrig på så få sidor och det blev ju inte bättre av att det dog personer i nästan varje kapitel. Jag skulle vilja ha läst den vanliga Gösta Berlings saga istället för den lättlästa för att kunna förstå hur Selma Lagerlöf skrev och kunna veta lite mer exakt vilken epok hon skrev i. 

Markurellls i Wadköpning

Markurells i Wadköping handlar om Markurell och hans son Johan som han älskar över allt annat. Johan ska ta studentexamen och riskerar att bli underkänd i ett ämne. Karl-Magnus de Lorche har sonen Louis som är bästa vän med Johan. Markurell kan inte sluta tänka på att Johan misslyckas i studentexamen, då bjuder han censorerna på frukost och donerar sedan 30.000 till en fond för välartade ynglingar. Markurell får reda på att Johan inte är hans biologiska son och rusar då hem till fru Markurell som erkänner ett och annat. Hon säger att den fule Markurell kan vara lycklig att hans son inte är lik honom. Markurell är upprörd och får en idé att han kan sätta dit de Lorche eftersom han har aktier som egentligen Markurell äger.

Markurell alltså huvudpersonen i boken får man se från många av hans sidor när han till exempel får reda på att Johan inte är hans egen son blir han så upprörd att till och med folk får lugna ner honom. Fast samtidigt visar han hur mycket han älskar sin son, eftersom han verkligen kämpar för att hans son inte ska bli underkänd.

Boken utspelar sig under en enda dag som man kanske inte tror. Men eftersom han har med mycket tankar och återblickar så gör det berättelsen till något längre. Det kan vara svårt för en läsare att hänga med när texten kastar sig från då- och nutid, men det finns ändå en såkallad röd tråd i texten som gör att sammanhanget ändå flyter samman.

Ibland när jag läste stötte jag på en del knasiga ord och meningar som trasslar till det lite. Ord som uppkom i boken som vi ofta inte längre använder kan vara till exempel sorl och skri. Eftersom boken är skriven under 1900-talet är det klart att språket har utvecklas sen dess. Ett budskap eller tema i boken kan vara att man alltid ska vara ärlig mot varandra, för när sanningen väl kommer fram så kan det då gå illa till.


Denna bok skrevs under 1900-talet då modernismen var vid liv. Det märks att boken är skriven under den tidsepoken fast mer i stora drag. Det är mycket tillbakablickar i boken och tankar, människans inre som modernismen beskrivs.

Den unge Werthers lidanden

Jag har läst boken Den unge Werthers lidanden som skrevs av Johann Wolfgang von Goethe under romantikens tid.

I boken får man följa Werther som flyttar till den lilla orten Wahlheim, där träffar han Lotte. Men det visar sig att hon är trolovad till en annan, men trots det förälskar han sig i henne. Det bidrar till att Werther blir allt mer deprimerad, eftersom han inte kan sluta älska henne. Det slutar med att Werther begår självmord som enligt honom är den enda utvägen för honom att inte behöva lida.

När jag började läsa boken tänkte jag att jag aldrig skulle förstå någonting p.g.a att den är skriven i dagboksform vilket gör det svårt att uppfatta en handling. Boken skrevs även under 1800-talet som bidrar till det konstiga språket och dem konstiga ordvalen. Nu när jag har läst klart boken har min syn och uppfattning om boken inte ändrats så speciellt mycket.

Jag kan se en koppling mellan boken och epoken som var under den tid som boken skrevs. Eftersom nyckelorden under romantiken bland annat var känsla och drömmar, när Werther skriver i sin dagbok beskriver han sina känslor väldigt starkt. Han skriver även om sina drömmar som är att han vill gifta sig med Lotte och få tillbringa resten av sitt liv med henne. Jag får även en känsla av att det är precis vad Lotte också vill. Eftersom hon blir förkrossad när hon får beskedet om Werthers död, sen i slutet så skriver Johann att man fruktade för Lottes liv, då uppfattar jag det som att hon mår väldigt dåligt. Så personligen tycker jag att Johann har gjort en bra koppling mellan epoken och sin roman, eftersom han använder sig av dem nyckelorden.

Jag skulle inte rekommendera den eftersom jag tyckte den var för rörig och svår att läsa p.g.a av språket och orden i boken. Men om man gillar att läsa lite äldre böcker med ett äldre språk så skulle nog den här boken passa ganska bra.

Don Quijote

Jag har läst boken Don Quijote av Miguel Cervantes. Don Quijote skrevs under renässansen, men man skulle kunna tro att den författades under medeltiden då den är en typisk riddarroman.

Vid bokens början introduceras huvudkaraktären som under sin livstid spenderat otaliga timmar åt att läsa riddarromaner. Då han älskar sina sagor om riddare och fagra damer så pass mycket, bestämmer han sig för att leva ut drömmen och bli en riddare på riktigt. Han vidtar namnet Don Quijote, och kallar sig själv för riddaren av den sorgliga skepnaden. Tillsammans med sin vapendragare Sancho Panza och häst Rosinante beger sig Don Quijote ut på äventyr, som både leder till gott och ont.

Don Quijote tror att han får komma och gå som han vill. Varje gång efter att han och Sancho övernattat hos främlingar blir han förvånad när värden begär betalning. Han vräker då ur sig att i alla romaner han läst har ingen riddare betalat, ty det är värdens plikt att ge honom husrum och mat. Vid sådana tillfällen förundras jag om karaktären eller författaren i själva verket är galen. I vissa situationer försvinner Don Quijotes alla mån om verkligheten och han ser syner. Han tror att en väderkvarn är en jätte, att han blivit förlovad med en härskarinna vid namn Dulciena som egentligen heter Aldonza och att en man mitt ute i ingenstans bär en hjälm han eftertraktat i åratal, men som egentligen är en vanlig skål.

Enligt baksidan av boken ska Sancho stå för realismen – men jag förstår inte på vilket sätt han gör det. Sancho verkar aningen bakom flötet, och han ger alltid till slut in i Don Quijotes galenskap.

Det mesta av boken består av dialog, och långa sådana. Don Quijotes talesätt är ibland svårt att följa, och jag behövde läsa om allt flera gånger. Om Cervantes hade fokuserat mindre på att skriva snirkliga meningar och skapat spänning, hade boken helt klart fallit mer i min smak. Vid vissa tillfällen väntar jag på att deras dialoger ska resultera i något banbrytande, men det slutar nästan alltid med att de bråkar om ingenting och sedan förflyttar sig till ett annat område av La Mancha.

Under bokens gång trodde jag att Don Quijote skulle ha ett stort mål att röra sig mot – men de ändrar hela tiden vad de vill göra. Ena stunden behöver de gömma sig, den andra kommer Don Quijote på något från en gammal saga och vill prata om det i en halvtimme. Boken skulle med lätthet kunna halveras om man plockade ur all meningslös dialog som inte leder någonstans, och istället fokuserade på att utveckla målen i historien.

1984

Jag läser boken "1084" som är skriven av George Orwell. George lever i det totallitära Ocianen som ständigt ligger i krig mot Eurasien och Ostasien. Det är väldigt fattigt och hårdbevakat, alltså lever ingen som bor där något vidare liv, Winston är inget undantag. En sak som ständigt uppkommer i boken är den så kallade teleskärmen, det är som en tv som spelar upp propaganda och ser allt, det är genom den som staten kan kontrollera invånarna i deras hem. Staten tycker alltid att det är bäst att de som bor där ska veta så lite som möjligt, ett exempel på det är att de säger "okunnighet är styrka".

Winston har ingen framtidstro och är en väldigt intelligent person som därför får jobba åt staten och förändra historien så det ser ut som att Ocianen är bäst på allt och det är dom som kommer vinna kriget. I början av boken så hyser han ett väldigt hat mot storebror, han tycker att allt de gör är fel och att det vore bättre med frihet. Genom boken får man se till baka på Winstons barndom och förstår då varför han har sånt hat mot storebror. Mot slutet av boken så har staten lyckas omvänt Winston till deras sida och det är då han inser att han måste dö för att han är på fel sida. I boken säger han "hur snart blir jag skjuten".

Boken skrevs i skuggan av andra världskriget, med erfarenhet av just av det så ville han förmedla att krig är fel. Det jag tror George ville med boken var att man aldrig ska låta det bli så här, och han ville förvarna alla att det här var fullt möjligt. Han ville visa att krig kan göra dom allra största världsmakterna maktgalna och att de skulle kunna göra vårat samhälle till ett just sånt här.

Under modernismen så kom många nya stilar inom litteraturen, en av dom var surrealismen som jag tycker boken består lite av, surrealismen är en blandning av drömmar och verklighet. Jag baserar det på att Winston ofta drömmer om en bättre framtid och hur det var förr i tiden medan han lever i en otäck verklighet.

Jag tycker boken var rätt bra. Det jag gillar med boken är att den är rätt skrämmande och att det inte är en massa sci fi och sånt utan bara sånt som faktiskt skulle kunna hända i verkligheten. Då jag inte tycker det är kul att läsa och jag inte gör det så ofta så var det väl rätt svårt och tråkigt att läsa den här, men om man gillar att läsa så rekommenderar jag verkligen den här.

Madame Bovary

Jag har läst boken Madame Bovary av Gustave Flaubert. Boken handlar om Emma Bovary som är en romantiker med en stark längtan till ett passionerat liv, ett sådant liv som hon i böckerna från romantiken läste om som flicka. Tyvärr så är det inte det livet hon ramlat in i. Hon lever år efter år med sin man, Charles, som inte ger Emma den sorts kärlek hon vill ha (visserligen älskar Charles henne mer än något på jorden, men inte på det passionerade sättet som Emma saknar). Hon blir omgående förälskad i andra män och för att liva upp sin tillvara så tillåter hon de att bli sina älskare.

Boken är skriven under epoken realism och är en väldigt typisk sådan. Gustave Flaubert  räknas som en av de största realistiska författarna, och det kan jag förstå. Jag tror säkert att många på den tiden kunde relatera till sakerna som hände i boken, och säkert kunde de förstå Emmas tankar och sätt att agera. Flaubert förfinar verkligen inget och lämnar inte ute detaljer. 

Jag har reflekterat på många saker medan jag läst den här boken. Historien i sig skulle faktiskt ha varit riktigt intressant och underhållande att läsa, om det inte var för det konstiga skrivsättet och alla krångligheter. För det första så tycker jag ofta att det är konstiga ordval och krångliga ordföljder, men det är helt förståeligt med tanke på att boken är ganska gammal. “Men antingen nykomlingen inte hade lagt märke till denna manöver...” 

Sedan finns det vissa saker som jag tycker är onödiga och som bara stör. Prioriteringarna i boken är så fruktansvärt dåligt valda. Till exempel, under ett helt kapitel, på x sidor, så beskrevs en stad som de skulle flytta till. Där fanns inget som förde historien framåt och inget som egentligen är relevant, bara massa onödiga adjektiv. Senare i boken så fick man i början på sidan reda på att Emma var gravid och i slutet av sidan så föddes det lilla barnet. Personligen så tycker jag att det är mycket mer intressant att läsa om tillväxten i huvudpersonens familj än färgen och doften på stadens bibliotek. 

En sak som jag letar efter i böcker och som jag tycker är ganska viktigt, är en röd tråd. Visst finns den där, men ibland (ganska ofta) så går de in på sidospår. Vissa händelser kan ta sidor och kapitel att berätta om, men när det väl är över så har den inte tillfört något till berättelsen, något som är smått irriterande. Jag tycker att sådana sidoberättelser ska lämna nyfikenhet och frågor med man i slutet av boken får svar på. Många viktiga saker känner jag också händer alldeles för fort. Vissa viktiga personer flyttar iväg utan förvarning eller dör, bara sådär. Det är också svårt att hänga med på vilka personer som är inblandade. I början av boken kan man få reda på någons fullständiga namn, fast det är bara förnamnet som används i hela boken. Fast i slutet så byter han plötsligt till efternamnet som att man skulle komma ihåg det. Då tar det ett bra tag innan man fattar att det är samma person och inte två olika. 

Bokanalys Skattkammarön

Skattkammarön

Jag ska berätta om en bok som jag har läst som heter Skattkammarön.

Boken handlar om en kille vid namn Jim Hawkins, han bor tillsammans med sin mamma och pappa i Amiral Benbow. En dag så kommer det in en sjörövare, och i samma stund så ger sjörövaren Jim, ett silvermynt i månaden för att hålla utkik efter andra sjömän, och det tar han i mot med ett leende på läpparna. En dag så kom det in sjömän på puben och letade efter kaptenen, när Jim hastigt är påväg att säga till honom att sjömännen är här, så hittar han honom död efter att ha druckit mycket rom.

Jim och hans mor hittar då en skattkista och i den ligger det en skattkarta, då får de för sig att hitta skatten som är gömd någonstans. Men innan dom åker så råkar Jim höra att de som ska åka med planerar ett mytteri, dom ska alltså försöka ta skatten själva.

När dom kommer fram till Skattkammarön så möter Jim en äldre man vid namn Ben Gunn, som har bott på ön i tre år, de började prata om massa saker men sen kommer Ben in på att säga var skatten är. På ett vilkor. Att Jim hjälper honom bort från ön.

Och senare i boken så får dom skatten.

Varför den här boken passar in till min epok?

Min epok är Romantiken, böcker som skrevs av den epoken är oftast äventyrlig, fantasi, drömmar och lite mystisk känsla. Och det är precis vad den här boken har tycker jag, det är mycket äventyrligt att dom är ute hela tiden och det händer alltid någonting mystiskt.

Utan den här epoken så hade inte boken vart lika bra.

Teman

Boken Skattkammarön vänder på sig mycket, ibland är det rädsla ibland är det trygghet.

T.ex. när han såg sjörövaren ligga död på golvet och sen när dom hade hittat skattkartan så var det mesta av rädslan borta. Jim verkar vara en väldigt modig kille, jag hade själv aldrig vågat åka ut på en båt helt ensam med folk man inte känner, och att man vet att dom vill ta skatten själva.

Vad vill författaren säga om boken

Som jag har läst om så vill författaren känna sig ung på nytt, han har väl antagligen vart med om något sådan eller haft sån uppväxt.

Jag tycker att boken var lättläst men ändå ganska spännande, med det menar jag att det händer mycket i boken, det är inte så att han sitter i ett hörn och pratar om sitt liv, det händer alltid något och det är det som gör boken bra för min del. För jag gillar inte långtråkiga böcker, egentligen så gillar jag inte böcker över huvudtaget.

Ja men jag tycker det här är en bra bok för de som inte gillar att läsa så mycket, det är vad jag kan rekomendera.

Av Oliver Lindblad

9 c

Ivanhoe

Jag har läst Ivanhoe av Walter Scott. Berättelsen utspelar sig i det medeltida England och den kretsar kring kampen mellan engelsmän och saxare. Kung Richard Lejonhjärta är på väg tillbaka till England för att återta makten från sin bror, Prins Johan. Med sig har han den tappre riddaren Wilfred av Ivanhoe. Hemma i England finns det gott om fiender, den vackra judinnan Rebecka och Wilfreds barndomskärlek Rowena. Ute i skogarn finns den laglöse Robin Hood och var är Kung Richard egentligen?

Ivanhoe är skriven under romantiken och jag tycker att den är en typisk bok för den epoken. Den är fylld av riddare som räddar vackra damer i nöd. Jag tycker dock att författaren har varit sparsam med den glödande kärleken. Om man läser mellan raderna kan man uppfatta att Rebecka är kär, men hon är den mest känslosamma och uttrycksfulla av karaktärerna. Det hela kan bero på att jag har läst böcker som Twilight-serien och är då van vid mer känslor, eller så kanske den kärlek Rebecka uttrycker ansågs vara stark för 200 år sedan.

Det har gjorts flera filmatiseringar av boken och jag har sett en av dem. Jag tror att det hjälpte mig en hel del eftersom handlingen stundtals är väldigt rörig. Det är en bra historia, men i bokform förlorar man mycket av karaktärerna när handlingen gång på gång hoppar i tiden, vilket gör att man tappar sammanhanget. Det hjälper heller inte att flera av karaktärerna utger sig för att vara något och så visar det sig sedan att dem är något helt annat. Till exempel trädde huvudpersonen in i handlingen först efter hundra sidor som sig själv. Det visade sig långt senare att han egentligen varit med från artonde sidan. Riktigt irriterande. Walter Scott har även valt att här och var tala direkt till läsaren. ”För att förklara orsaken till detta avbrott måste vi gå ett stycke tillbaka i berättelsen och omtala ett äventyr som några andra av personerna i boken hade upplevat.”  Jag tycker det är ganska konstigt, men ibland fungerar det som ett förtydligande och det är bra.

Jag tror att boken stämplats som klassiker eftersom den har en tidlös handling. Riddare, gott mot ont och förbjuden kärlek faller alltid i smaken. Jag tycker inte att det är någon av karaktärerna som förändras genom boken. Tillskillnad från epokerna före och efter där det handlade om förnuft, verklighet och människorna i berättelsen, så låg fokuset under romantiken i känslan som historien skapade, inte människorna i den.  Jag skulle inte direkt rekommendera att läsa boken, men däremot tycker jag att man ska se filmen. Det är en riktigt bra historia, men i bokform så blev allting väldigt tilltrasslat.
Som avslutning kan jag säga att jag tycker Wilfred av Ivanhoe väljer fel tjej. Han borde valt den andra.    

Röda rummet

Röda rummet är en roman av August Strindberg, där vi får följa med en ung kille vars namn är Arvid Falk. Bakom denna man döljer sig Strindberg själv, då han ofta tar med händelser han själv varit med om. Arvid vill livnära sig på sitt skrivande och träffar då den kända förläggaren Smith, för att han vill få sin bok utgiven. Därifrån kommer han dock inte med någon bok utgiven, utan med en rad andra jobb föreslagna. Ett var bland annat att han ska skriva en reklamartikel om sjöförsäkringar, vilket Arvid helst inte ville skriva om och han vill helst inte anses som en människa som bara strävar efter pengar. Han beslutar då tillslut att tacka nej till jobbet, även fast han skulle behöva pengarna. Det är inte bara Arvid vi får följa i boken, utan en hel del andra karaktärer med olika livsideal.

Denna bok är från 1800-talet, vilket betyder att språket är alldeles för avancerat enligt mig. Jag hittar ingen direkt röd tråd i boken och meningsbyggnaderna är krångliga. Ett stycke utdraget ur boken för att visa vad jag menar: ''Barnen blevo naturligtvis mycket glada häröver och ankommo vid gott lynne till Hamburg för att taga i besittning både livförsäkringssumman och föräldrararvet. Döm om deras bestörtning, då det där fingo underrättelse om att Washington 14 dagar före, strandat på Doggers Bankar och att hela deras förmögenhet gått oassurerad till botten.'' Strindberg verkar även inte ha lärt sig det här med styckeindelning på vissa sidor, vilket gör det mycket jobbigare att läsa sig igenom boken. Det har varit ett enda stort frågetecken i mitt huvud genom den här boken, då den har ett språk jag inte alls är van vid.

Temat i boken är att visa att bara man är självständig och går sin egna väg mot det man vill, så lyckas man i stort sett alltid. Arvid till exempel blir tillslut en känd författare som han alltid velat bli. Det tror jag också är författarens budskap med boken, att bara man är målinriktad och tror på sig själv så lyckas man oftast.

Man märker att boken är skriven under naturalismens epok, då han ofta beskriver överdrivet mycket detaljer om olika miljöer, karaktärer och händelser. Naturalismen handlade mycket om att skriva mycket detaljer (gärna lite väl mycket), så kopplingen mellan boken och epoken är inte svår att uppfatta.

Huckleberry Finn

Huckleberry Finn

 

Boken handlar om en pojke i 12 års åldern och han vill hjälpa sin vän Jim, att rymma från sin familj. Efter att han hört att de ska sälja honom som slav. Huck uppskattar sin frihet och han behöver inte anpassa sig till några regler, och han har oftast levt ute och levt ett vilt liv. Han blir sedan omhändertagen av en familj, och då tvingas han lära sig läsa och skriva. Han får inte röka eller svära som han tidigare kunnat gjort, men innerst inne så gillar han att bli ompysslad. Han får nog och rymmer efter att hans pappa misshandlat honom. Huck ändras inte så mycket i sitt sätt som person, utan han är likadan hela boken ut.

Huckleberry Finn är inte typisk för sin epok. Eftersom att den inte har med realismen att göra. Den är mer som en roman, och det skrev man mer på romantikens tid. Under realismen så skrev man mer realistiskt, och under romantiken så skrev man mer om fantasin och drakar och demoner. Mark Twain var inte så mycket för realist skrivandet, han ville skriva om romaner.

Jag tycker att boken är väldigt fantasifull, men den är väldigt svår att förstå. Genom att den är skriven på ett ganska konstigt sätt. Om man inte är koncentrerad när man läser så kommer man bort sig, och man fattar inte så mycket. Jag är inte en så stor läsare, men om den hade varit lättare så hade den varit roligare att läsa.

Charles Dickens

Charles Huffam Dickens

Charles Huffam Dickens var född den 7 feberuari år 1812 i England, hans mamma var på bal när hon plötsligt kände att hon skulle föda, så hon fick akut åka in och föda det litterära undret Charles Dickens.

Han levde under epoken som vi kallar realismen.

Charles växte inte direkt upp i något paradis, när han var 9 år så flyttade han och hans familj till London.

Ett tag efter dem hade flyttat till London så fick Charles pappa stora ekonomiska problem.

Charles pappa förlorade efter ett tag jobbet och då hade han och hans familj ingen inkomst så familjen blev urfattiga. När Charles var enbart 12 år så fick han hjälpa sin familj genom att skaffa sig ett jobb på en skokrämsfabrik då var han en barnarbetare. 

Deras familj hade knappt råd med att äta sig mätta på kvällen för att de inte fick in några pengar.

Eftersom Charles blev tvungen att jobba som liten så blev hans skoltid inte långvarig, ha lärde sig enbart att stenografera vilket inte låter mycket men senare i Charles liv så blev det mycket användbart därför han blev journalist. Innan detta så hade han tröttnat på att jobba hela tiden så han började skriva korta dikter och berättelser.

År 1833 så skickades en utav hans skisser in till en tidning, skisserna var ett motiv av London dem blev väldigt omtyckta bland folket som läste tidningen, några år senare kom hans skisser ut i bokform och då hade Charles Dickens blivit författare. Hans genombrott var år 1837 där hans bok Oiver Twist började som en följetång i en tidning, Oliver Twist är en av hans största böcker på grund av detta.

Han skrev väldigt likt som epoken han levde i, men han påverkade epoken väldigt mycket med sitt skrivande och inspirerade andra till att börja skriva böcker, Charles är en av de största författarna under realismen.

Källor:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_Dickens

 

            http://www.ne.se/charles-dickens

            http://hem.passagen.se/jagvillhaen.tkadress/

Realismen

Realismen

Realismen började för att man började tröttna på tidigare epok som var romantiken, nu ville man inte vara inom "sagor" utan man ville leva mer i det verkliga livet.

Realismen påvarade genom 1830-1860, under denna epok så skrev man om mycket olika saker t.ex konservatism  och socialism. Allt fler "vanligt" folk kunde få lära sig och läsa under denna tidsperiod vilket gav författare en anledning till att skriva böcker mer, dem började att läsa vanliga dagstidningar och sedan även några fåtal böcker. 

Eftersom att man skrev mera verkliga historier så kunde där med läsarna känna igen sig i vad dem läste och verkligen förstå vad personen i boken gick igenom, t.ex i min bok David Copperfield av Charles Dickens så går David igenom olika jobbiga tillfällen personerna som läste boken kunde då förstå hur dåligt vissa hade det.

  

Under tiden realismen pågick så började Europa sätta igång med industrier och maskineri, det var väldigt svårt att skaffa ett jobb och om man nu hade ett jobb så fick man inte så bra lön för det man gjorde, därför valde några fåtal att skriva böcker istället för att jobba. Vissa skrev små historier på fritiden också, de kunde komma hem och börja skriva, ibland kunde det gå bra till så man blev en smått känd författare eller så var det bara tidsfördriv

Under denna epok så ville kvinnorna ha lika stor rätt som männen och så blev det, kvinnorna fick mer frihet och självständighet på ett ungefär lika mycket som männen.

Man skrev väldigt trovärdigt under realismen så det kändes väldigt realistisk därav namnet på epoken: realismen.

Källor: http://sv.wikipedia.org/wiki/Realism#Litteratur

           http://jimmywest.se/other/sv_rom-real/index.php?page=Realismen

           http://fg-litteraturhistoria.wikispaces.com/H+-+Realismen

Mary Shelley (Sylwester)

 

Mary Shelley var en roman och novellförfattare(en av epokern romantikens kända romantik författare) som föddes 30augussti 1797 i London och dog även i London 1 Februari 1851. Mary Shelley var dotter till den kända politiske filosofin William Godwin och filosofin och feministen Mary Wollstonecraft. När Mary föddes hette hon Mary Wollstonecraft och 10 dagar efter Marys födsel avled hennes mor Mary Wollstonecraft. Så Marys far William Godwin blev då ensam om att uppfostra Mary och hennes halvsyster Fanny Imlay.

 

Marys tidiga barndom var lycklig trotts att hennes far ofta var skuldsatt och ibland hade svårt att uppfostra två flickor som ensam stående far. Mary Godwin fick också bara en försumbar formell utbildning men hennes far undervisade henne i en mängd olika ämnen. Sen tog Marys far även med henne på små utflykter i studiesyfte, och Mary hade även tillgång till att läsa lärorika böcker i sin fars mycket omfattade bibliotek. Mary fick även möjligheter att lära sig mera igenom att lyssna på, och samtala med de många intellektuella besökare Marys far mottog i hemmet, tillexempel den romantiska poeten Samuel Taylor Coleridge. År 1811 tillbringade Mary även sex månader på en internat skola i Ramsgate. Så när Mary var 15 år gammal så hade hon då blivit en anmärkningsvärt framåt och väldigt intelligent person, tack vare den avancerade och ovanliga utbildning hon då fick tack vare sin far.

 

 

Som välutbildad vuxen gifte Mary Godwin sig med en av romantikens poeter Percy Bysshe Shelley och efter gifte målet ändrade Mary då sitt namn till Shelley. 1816 gjorde Mary och hennes man Percy en sommar resa till Genevesjön i Schweiz, en resa som bidrog till något som vare sig Mary eller Percy kunnat vänta sig. Det var nämligen vid Genevesjön Mary Shelley hittade på Frankenstein Marys mest kända roman under hela hennes författar karriär. Frankenstein är Mary Shelleys berättelse om Viktor Frankenstein en välutbildad student som genom forskning försöker skapa ett sätt att åter uppliva döda så att världen ska bli en bättre plats. Men istället förlorar Viktor till slut alla han älskar då hans första försök med att åter uppliva en människa från döden, leder till att Viktor skapar ett monster. Ett monster som då sagt dödar alla Viktor älskar på grund av hatet monstret känner mot sin skapare Viktor Frankenstein.

 

 

Hur Mary Shelley lyckades hitta på sin mest berömda tävling Frankenstein var faktiskt tack vare en tävling. Det var nämligen så här att tiden Mary och Percy Shelley tillbringade vid Genevesjön var en mycket regnig sommar. Ihållande regn vid Generevesjön flera dagar i sträck tvingade paret Shelley att hålla sig inom hus och göra olika inomhus aktiviteter för att fördriva tiden. En aktivitet gjorde paret shelley på kvällarna tillsammans med andra boende människor i Genervesjön trakten, och det sällskapet (alltså paret Shelley och människorna paret tillbringade sig med) var att sällskapet roade sig med läsa skräckhistorier för varandra. En kväll kom någon i sällskapet på iden om istället för att var och en bara skulle läsa var sin skräckhistoria ur någon bok. Så skulle var och en läsa skräckhistorier som var och en själva skrivit, och sedan skulle sällskapet tävla om vem som skrivit den ruggigaste berättelsen. Alla i sällskapet tyckte att förslaget lätt som en kul ide, så när all gick med på förslaget började alla i sällskapet skriva. Men efter ett tag tröttnade dem flesta på att skriva (blandannat Percy Shelley) och drog sig ur tävlingen. Förutom två stycken Mary och hennes motståndare en man vid namn John Polidori fortsatte att skriva. Till slut var både Mary och Polidori klara med sina berättelser. Polidori blev först med att läsa upp sin skräckhistoria som han kallade The Vampyre. Sen när Polidori väll läst upp sin berättelse för alla blev det Marys tur att läsa upp sin berättelse. Det Mary inte viste bara var att skräckhistorien hon skrivit den kvällen inte bara skulle bli en berättelse hon skrivit för skojs skull. För när Mary väll läst upp sin berättelse för alla så fick hon stort beröm för den speciellt från sin man Percy, och alla tyckte Mary skulle göra en stor försäljare av berättelsen inklusive hennes Man Percy. Så när Mary och Percy lämnade Generevesjön och återvände till London gjorde, Mary då en stor försäljare av berättelsen som hennes tyckt att hon skulle göra. Berättelsen blev en sensation i hela England när berättelsen kom ut och har senare blivit känd i hela världen. Berättelsen var inget mindre än Mary Shelleys idag mest kända bok Frankenstein. Boken Frankenstein var då början på Mary Shelleys författar karriär och boken har tagit sin plats i historien som en av de första skräckromanerna.

 

Tekniska källor www.wikipedia.se 130220 senast uppdaterad den 22 december 2012

 

Litterära källor: Bergsten, Tomas, Faktaboken, Natur och kultur 2006

Romantiken

Romantiken var den epok som var raka motsatsen till epoken upplysningstiden då folk skrev böcker som fördjupade sig i människans mänskliga förnuft och vetenskapens värld. Istället var romantiken den epok som folk skrev böcker som fördjupade sig i fantasi, drömmar och känslor.

Det som var typiskt för romantik böcker var att själva innehållet i böckerna alltid handla om karaktärer som lätt sig styras av egna starka känslor. Istället för mänsklig logik eller mänskligt förnuft. Sen var också innehållet i romantik författares böcker också kända för att handla om händelser ,platser eller personer som författarna själva hittat på. Det var ju så här att många författare var ju som sagt skeptiska till vetenskaps mäns sätt att beskriva världen i sina böcker. Många författare tyckte nämligen att det fanns ett andra syner att beskriva världen ur i böcker istället för bara ur logikens perspektiv.

Så romantik författare skrev då istället sagor som kunde handla om allt möjligt, som författarna kunde hitta på med sin fantasi. Tillexempel kunde författarna skriva sagor om godhet och mod och såna sagor kunde utspela sig i äventyr med karaktärer som då var goda och modiga. Men det kunde även finnas karaktärer som var onda eller kanske förälskade i äventyrs sagor om mod och godhet. Sen ett av det vanligaste med i romantik sagor var att det jämnt fanns magiska varelser i dem (som tillexempel monster, älvor och vidare)av olika själ. I vissa sagor fanns det tillexempel magiska varelser för att göra sagorna mer spännande, och andra sagor kunde det finnas magiska varelser bara för att sagorna skulle bli roliga.

Några av dem mest kända sagorna från romantiken är blandannat Greven av montecristo en berättelse om sorg och svek, skattkammar ön en berättelse om mod och äventyr. En sak som är väldigt speciell med romantiken är att även fast epokern med romantiken är förbi. Så lever ju ändå romantiken vidare i dem böcker och filmer vi gör idag som tillexempel Harry Potter böckerna och filmerna.

Teknisk källa svenska på nätet senast uppdaterad 2010-01-13 05:27.

Vecka 10 samt uppgift 4

Veckan ser ut som följer
Måndag: De som inte redovisat sin epok eller författare gör det i sina litteraturgrupper. Därefter gör vi en gemensam tidslinje om epoker som är bra att ha inför litteraturprovet som vi kommer att ha onsdag vecka 12. Ni kommer att genomföra provet i grupp.
Tisdag: Vi fortsätter vid behov att göra en gemensam tidslinje. Presentation av uppgift 4, inklusive exempel på hur du kan skriva. Fortsatt läsning av bok.
Onsdag: Fotouppgiften redovisas.

Uppgift 4
Måndag, tisdag och onsdag v 11 kommer vi att jobba med bokanalys. Ni ska ha läst ut boken under denna vecka och ni ska lägga ut en bokanalys på bloggen i en något förkortad form. Fortfarande är det ca 250 ord som gäller. Därför behöver ni vara smarta: kort om handling, kort men precist om huvudpersonen och hans/hennes utveckling och mest om egna reflektioner kring boken (epoken, temana, författaren, handlingen). Jag vill inte ha "Jag tyckte boken var bra eller dålig" - jag vill ha en analys. Denna ska publiceras senast söndag 17 mars.

//Linda