Röda rummet

Röda rummet är en roman av August Strindberg, där vi får följa med en ung kille vars namn är Arvid Falk. Bakom denna man döljer sig Strindberg själv, då han ofta tar med händelser han själv varit med om. Arvid vill livnära sig på sitt skrivande och träffar då den kända förläggaren Smith, för att han vill få sin bok utgiven. Därifrån kommer han dock inte med någon bok utgiven, utan med en rad andra jobb föreslagna. Ett var bland annat att han ska skriva en reklamartikel om sjöförsäkringar, vilket Arvid helst inte ville skriva om och han vill helst inte anses som en människa som bara strävar efter pengar. Han beslutar då tillslut att tacka nej till jobbet, även fast han skulle behöva pengarna. Det är inte bara Arvid vi får följa i boken, utan en hel del andra karaktärer med olika livsideal.

Denna bok är från 1800-talet, vilket betyder att språket är alldeles för avancerat enligt mig. Jag hittar ingen direkt röd tråd i boken och meningsbyggnaderna är krångliga. Ett stycke utdraget ur boken för att visa vad jag menar: ''Barnen blevo naturligtvis mycket glada häröver och ankommo vid gott lynne till Hamburg för att taga i besittning både livförsäkringssumman och föräldrararvet. Döm om deras bestörtning, då det där fingo underrättelse om att Washington 14 dagar före, strandat på Doggers Bankar och att hela deras förmögenhet gått oassurerad till botten.'' Strindberg verkar även inte ha lärt sig det här med styckeindelning på vissa sidor, vilket gör det mycket jobbigare att läsa sig igenom boken. Det har varit ett enda stort frågetecken i mitt huvud genom den här boken, då den har ett språk jag inte alls är van vid.

Temat i boken är att visa att bara man är självständig och går sin egna väg mot det man vill, så lyckas man i stort sett alltid. Arvid till exempel blir tillslut en känd författare som han alltid velat bli. Det tror jag också är författarens budskap med boken, att bara man är målinriktad och tror på sig själv så lyckas man oftast.

Man märker att boken är skriven under naturalismens epok, då han ofta beskriver överdrivet mycket detaljer om olika miljöer, karaktärer och händelser. Naturalismen handlade mycket om att skriva mycket detaljer (gärna lite väl mycket), så kopplingen mellan boken och epoken är inte svår att uppfatta.