Bokanalys Singoalla

I boken får man följa Riddaren Erland och flickan Singoalla. De möts första gången vid en bäck där Erland stannade till efter en jakt med sina hundar. Ena hunden gör ett anfall mot Singoalla men innan Erland hinner reagera har Singoalla redan dödat hunden med en kniv. Erland blir förälskad på en gång i flickan. Men Singoalla har inga känslor för honom. Under natten kände Erland igen sin älskade Singoalla, men under dagen så var hon som främmande för honom.

Jag tycker boken var svår att förstå. Jag ser inte den röda tråden mellan kapitlen, det är nytt kapitel efter bara några sidor och det byts händelse efter varje kapitel. Då blir det rätt rörigt och svårt att se sammanhanget. Ibland kommer det lite knepiga ord bland meningarna. Författaren skriver också ¨hundarne¨ istället för hundarna. Meningarna tycker inte jag är riktigt sammanhängande heller. Utdraget ur boken:  ¨Men när riddaren, som ofta hände, tog sin son, den lille Erland, i famn, lät honom rida på sitt knä eller smekte och kysste honom då kvävde sorgbarn snyftningar men lät tårar rinna, ty tårar höras icke, och mörkt var hörnet, där sorgbarn satt.¨  

Meningarna i texten är väldigt långa och det är mycket kommatecken i meningarna. Det beskrivs inte så mycket i texterna utan allt är väldigt kortfattat. 

Författaren skriver i den här boken inte så typiskt för modernismen, det skulle vara mycket om framtiden och att utveckla saker. Författarna ville ha ett nytt och enklare sett att uttrycka sig på, men enkelt tycker jag inte att han har uttryckt sig på. Viktor Rydberg som författaren heter kanske har enklare böcker som är mer typiska för modernismen men just Singoalla tycker jag inte är det. För personer som är vana att läsa böcker är nog den här boken ingen match för, men jag har aldrig läst en bok frivilligt och är inte van och då blir den lite svår att förstå. Sen har den ju gamla uttryck som jag inte förstår.