Don Quijote

Jag har läst boken Don Quijote av Miguel Cervantes. Don Quijote skrevs under renässansen, men man skulle kunna tro att den författades under medeltiden då den är en typisk riddarroman.

Vid bokens början introduceras huvudkaraktären som under sin livstid spenderat otaliga timmar åt att läsa riddarromaner. Då han älskar sina sagor om riddare och fagra damer så pass mycket, bestämmer han sig för att leva ut drömmen och bli en riddare på riktigt. Han vidtar namnet Don Quijote, och kallar sig själv för riddaren av den sorgliga skepnaden. Tillsammans med sin vapendragare Sancho Panza och häst Rosinante beger sig Don Quijote ut på äventyr, som både leder till gott och ont.

Don Quijote tror att han får komma och gå som han vill. Varje gång efter att han och Sancho övernattat hos främlingar blir han förvånad när värden begär betalning. Han vräker då ur sig att i alla romaner han läst har ingen riddare betalat, ty det är värdens plikt att ge honom husrum och mat. Vid sådana tillfällen förundras jag om karaktären eller författaren i själva verket är galen. I vissa situationer försvinner Don Quijotes alla mån om verkligheten och han ser syner. Han tror att en väderkvarn är en jätte, att han blivit förlovad med en härskarinna vid namn Dulciena som egentligen heter Aldonza och att en man mitt ute i ingenstans bär en hjälm han eftertraktat i åratal, men som egentligen är en vanlig skål.

Enligt baksidan av boken ska Sancho stå för realismen – men jag förstår inte på vilket sätt han gör det. Sancho verkar aningen bakom flötet, och han ger alltid till slut in i Don Quijotes galenskap.

Det mesta av boken består av dialog, och långa sådana. Don Quijotes talesätt är ibland svårt att följa, och jag behövde läsa om allt flera gånger. Om Cervantes hade fokuserat mindre på att skriva snirkliga meningar och skapat spänning, hade boken helt klart fallit mer i min smak. Vid vissa tillfällen väntar jag på att deras dialoger ska resultera i något banbrytande, men det slutar nästan alltid med att de bråkar om ingenting och sedan förflyttar sig till ett annat område av La Mancha.

Under bokens gång trodde jag att Don Quijote skulle ha ett stort mål att röra sig mot – men de ändrar hela tiden vad de vill göra. Ena stunden behöver de gömma sig, den andra kommer Don Quijote på något från en gammal saga och vill prata om det i en halvtimme. Boken skulle med lätthet kunna halveras om man plockade ur all meningslös dialog som inte leder någonstans, och istället fokuserade på att utveckla målen i historien.