Bokanalys - Thérèse Raquin

Jag har läst boken Thérèse Raquin som är skriven av Émile Zola år 1867. Boken handlar om den unga kvinnan Thérèse, som växte upp med sin faster madame Raquin och ständigt sjuke kusin Camille. Det blev en uppväxt där Thérèse tvingades att hålla sin personlighet i styr och istället formas till en stel, tyst och nästintill livlös människa. Madame Raquin bävade för den dag hon skulle dö och lämna sin son ensam och sjuk. Därför bestämde hon att Thérèse skulle bli en god sköterska åt Camille, när hon själv inte fanns kvar. Kort sagt gifte sig Thérèse och Camille i ett äktenskap som redan från början var dömt att misslyckas. De hade nämligen växt upp i samma febriga, gråa ursäkt till liv utan ens någon syskonkärlek mellan varandra. En dag packade familjen ihop sina saker och flyttade till Paris där madame Raquin öppnade en sybutik. I Paris träffade Camille sin barndomsvän, Laurent, som kom att bli dem en trogen gäst. Thérèse drogs till Laurent som en nattfjäril dras till ljus och spänningen mellan dem blev till en passionerad otrohetsromans. För att få ha varandra för sig själva såg de bara en rimlig utväg – att få väck Camille. Thérèse och Laurent mördade därför Camille genom att kasta honom i floden Seine. Men detta försämrade bara parets relation. De levde nu sina liv genomsyrade med ständig ångest, depression, paranoia och hallucinationer av Camille. Så småningom avskydde paret varandra så mycket att båda bestämde sig för att mörda den andre. Boken slutade med att båda två dog i ett gemensamt självmord.

Enligt mig är det Thérèse som är huvudpersonen i boken. Inte bara för att det är hennes namn som är titeln på boken, men även att det är hon som är den såkallade röda tråden i boken. Jag tror att Thérèse var född på fel tid; en tid där man inte själv fick välja vad, eller vem, man ville. Hon kändes vilsen i sig själv, levandes ett liv hon inte passade in i. Det var som att under den strama, likgiltliga ytan väntade en annan Thérèse på att bryta sig loss. Under bokens gång bryter faktiskt den nya Thérèse sig loss mer och mer, dock inte på ett särskilt bra sätt.

Thérèse Raquin var intressant att läsa. Vissa delar var gäspframkallande, men turligt nog vägdes dessa upp av bokens spännande delar. Det är inte konstigt att Émile kallades för naturalismens fader, då Thérèse Raquin förkroppsligar naturalismens alla kännetecknen. Det allra mesta beskrevs in i minsta detalj, vilket ibland kunde vara lite irriterande. Skillnaden mot dagens böcker tyckte jag främst var den otroligt lilla mängd dialog boken innehöll; jag skulle nog kunna räkna på min ena hand de gånger de faktiskt förde en dialog. Något som slog mig när jag läste boken var att den är ett slags triangeldrama; något som vi även nuförtiden visar stort intresse för (ta bara moderna verk som The Twilight Saga eller The Vampire Diaries som exempel). När Thérèse Raquin utgavs, blev det en skandal - folket rasade. Jag tror att den faktorn bidrog till att boken blivit en klassiker. Ofta är det kontroversiella saker som får uppmärksamhet, och övertygar människor. Thérèse Raquin övertygade iallafall mig.